Äntligen är jag ledig i några dagar! Och det känner jag att jag behöver, har jobbat 7 dagar i sträck. På grund av tragedin i Norge blev lördagen och gårdagen dessutom extra långa. Det var många som kom in i kyrkan och tände ljus för de drabbade. Det kändes bra att kunna finnas där och ha kyrkan öppen.

För övrigt mår jag bra. Det är roligt att jobba och jag märker att jag mår bättre av att vara lite mer fysiskt igång. Men eftersom det har varit mycket jobb den senaste tiden har jag inte hunnit med så mycket annat. Jag har hela tiden en känsla av dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar åka och hälsa på alla som jag vill träffa och som vill träffa mig. Men å andra sidan har de flesta lagt över ansvaret på mig att höra av mig och det är ju faktiskt så att de också kan ta initiativ. De so ´m har möjlighet kan ju faktiskt komma ut till Gillberga och hälsa på mig!

Med tanke på detta har jag funderat mycket kring det här med att bevara relationer. Jag har insett att jag under de senaste åren har tappat energin till att hålla kontakten och engagera mig i nya och gamla bekantskaper. Det är inte alltid så att jag inte vill höras, utan det handlar mer om att energin inte finns där. Ibland känner jag en sorg inför det, men samtidigt känner jag att det faktiskt, även här, inte bara är mitt ansvar. Och jag står ju kvar här, i samma situation som under de senaste åren, singel och tillgänglig. Medan de flesta andra har skaffat familj och har fullt upp med det. Ibland kan jag känna att jag blir tagen för given, att vissa tror att jag alltid ska vara tillgänglig när det passar dem. Och är jag, mot för modan inte det, då blir det sura miner minsann!