Zombie-trött

Klockan är 20.30 och jag ligger redan i sängen. Jag är så sjukt trött nu för tiden! HELA tiden! Eller, under skoldagen när jag är med eleverna känner jag inte ens om jag är trött. Allt går liksom i ett. Men all annan tid på dygnet är jag som en zombie. Det är så jobbigt! Just nu skulle jag behöva en rejäl energibomb av något slag. Men jag vet inte riktigt vad den där "bomben" skulle innehålla... Snö kanske? Kärlek? Träning? Eller energigivande mat? Nej, inte inom den närmsta framtiden ser det ut som. Jag orkar inte anstränga mig just för tillfället. 

Det går upp och ner!

Mitt liv är verkligen som en berg och dalbana just nu! För en vecka sedan kände jag mig riktigt låg och kunde inte se någon som helst ljuspunkt i livet. Under de senaste dagarna har jag ändå lyckats kravla mig upp ur det där mörka hålet och nu känner jag mig mycket gladare. Jag unnade mig själv en massage i fredags och igår var jag på fest. Så helgen kan jag inte klaga på. Dessutom beslutade jag mig för att ha ett träningsuppehåll för ett tag framöver. Att få ihop min egen träning samtidigt som jag har varit superstressad och trött har inte funkat. När jag väl har tränat, har min kropp svarat genom att strejka, jag orkar ingenting! Det var faktiskt en stor lättnad när jag väl bestämde mig för att ta en paus. Jag försöker lyssna på kroppen nu och ta hand om mig själv på andra sätt än genom träning. Och jag försöker att inte ha dåligt samvete för det! Det är inte så lätt kan jag säga! Jag ska dock försöka ge mig ut på en promenad om dagen, det är i alla fall min plan:-) 

Att acceptera det svåra

Att inte få vara någons mamma, fru, flickvän eller sambo, det är stundom riktigt jobbigt. Just nu jobbar jag med att försöka acceptera att jag nog aldrig kommer att bli någons mamma. Det är inte lätt, men det är bara att inse. Jag har kommit fram till att jag inte vill bli det på egen hand och jag börjar helt enkelt också att bli för gammal. Jag försöker på något sätt att förbereda mig på att jag inte kommer att ha en "vanlig" familj och att jag inte kommer att få några egna barn. Vissa dagar känns det okej, och vissa känns det helt fördjävligt. Mest av allt försöker jag att inte tänka på det så mycket, även om det är svårt. Jag skulle verkligen önska att det var självvalt, att jag inte hade någon längtan efter barn eller att jag hellre ville satsa på karriären. Men så är det inte. Nu får jag istället försöka acceptera att det är som det är. Men vissa dagar vill jag inte acceptera, kämpa, hitta de små ljuspunkterna i livet, leva på hoppet eller se det från den positiva sidan. Nej, vissa dagar har jag bara lust att skrika ut min frustration över att livet är så orättvist och att just jag ska behöva bära den här saknaden, ensam dessutom. 

Nu får det slut-tänkt! För jag måste sova typ, NU! (Sov bara 5,5 timmar i natt och jobbade i 9...). 

Jag vill bara förtydliga att jag absolut inte tror att ni, mina vänner, inte vill umgås med mig. Ni har varit så gulliga och hört av er efter mitt förra inlägg och jag menade verkligen inte att ge någon dåligt samvete eller få er att känna er otillräckliga. Nej, jag är mer bekymrad över mig själv och att jag inte känner någon energi eller initiativförmåga just nu. Att jag inte känner någon glädje inför något och att jag helt enkelt inte får ihop mitt liv. Jag var förberedd på att det skulle bli tufft att börja jobba, men det har varit mycket jobbigare än jag hade kunnat föreställa mig. När helgen kommer är jag så mentalt trött att jag inte orkar göra någonting! Men gör jag ingenting och är ensam, så tänker jag bara på jobbet och på allt annat runt omkring som är jobbigt. 

Jag är trött, deppig och känner mig jäkligt ensam just nu bara. Det sitter hos mig och jag hoppas att jag snart får ordning på det och orkar vara lite mer positiv och social. Och jag hoppas också på att jag börjar lita på människor omkring mig igen. För det vill jag kunna göra. 

Så det jag mest vill säga är att ni betyder massor för mig! Men just nu känner jag inte att jag orkar visa det tillräckligt. Det var nog mer det jag ville få fram egentligen:-) 

Tillbaka till mitt gamla vanliga jag snart... Hoppas jag!

Vilken cliffhanger jag gjorde i det förra inlägget! Snacka om att jag höjde förväntningarna! Det var inte meningen. Hade tänkt skriva ett inlägg om att jag har insett att jag nog egentligen inte mår så bra just nu och att jag känner att jag missar en massa värdefull tid med mina vänner. Både pga av att jag är så trött hela tiden och att mitt jobb tar så mycket energi, men också för att jag har tappat tron på människor. Jag har svårt att lita på folk nu för tiden och jag har liksom gett upp mitt sociala umgänge. Det handlar absolut inte om att jag inte vill ses. Nej, det handlar mer om att jag inte tror på att jag har något att tillföra. Alla har ju sina liv och vad spelar lite tid med mig för roll? Jag känner inte igen det här hos mig själv. Jag brukar lägga tid på att höra av mig, att engagera mig minst genom att i alla fall skicka ett sms då och då eller nåt. Men jag har svårt att engagera mig i relationer just nu, helt enkelt för att jag inte tror på att det spelar någon roll för andra. Jag har varit med om så många besvikelser, att jag faktiskt har svårt att lita på vad folk säger. Jag har liksom gett upp. Tappat hoppet. 

Dessutom har jag under de senaste månaderna varit väldigt hård mot mig själv. Lite destruktiv faktiskt. Mina tankar om mig själv har inte varit snälla. Det är nog verkligen så att man kontinuerligt måste jobba med sin självkänsla! Annars tappar man den, precis som man tappar konditionen om man inte tränar den. Så nu ska jag försöka tänka snälla tankar om mig själv igen! Vilket ibland är lättare sagt än gjort! 

Så, min insikt som jag skrev om i förra inlägget, är att jag den senaste tiden har gjort mitt jobb och kämpat med det. Men för övrigt har jag gått omkring och känt en sorts tomhet inom mig. Jag har till och med varit lite likgiltig inför det mesta i mitt liv, förutom mitt jobb. Nu ska jag arbeta med det och bli mitt gamla vanliga jag igen, hoppas jag... 

Utvilad och redo för jobb, typ...

Då var det lovet över. Jag har haft en väldigt skön ledighet och känner mig faktiskt riktigt utvilad. Från och med idag ska jag satsa lite extra på att prioritera min träning, oavsett hur trött jag är. Jag måste göra det känner jag. För att orka med jobbet, vardagen och mig själv. Jag har tyvärr hamnat i en ond cirkel sedan jag började jobba, med dålig mat, mindre träning, stress och deppigt humör. Egentligen började jag redan igår med ett cirkelfyspass. Tyvärr gick det riktigt illa. Började må illa och orkade ingenting! Min kropp svarar inte på träning så som jag vill! Men jag ska kämpa på och komma igång igen. Jag vill känna mig pigg och stark igen!! Sen har jag kommi till insikt om en annan grej, men det återkommer jag till senare ikväll, för nu ska jag till jobbet!