Ensam i gymmet!

Det känns lite tomt och konstigt att träna själv när gymmet annars är stängt. Men det är lugnt och skönt! 

Milen! typ...

Idag skulle jag och Emma springa milen hade vi bestämt. Men eftersom luften och våra huvuden kändes så tunga så sa vi att vi skulle gå lite om det blev för jobbigt. För min del var det flåset som var jobbigt, för Emmas del benen. När vi hade sprungit ca 6 km råkade vi ta fel väg och kom tillbaka till ett ställe där vi redan hade varit! Vi var helt slut och var tvungna att kolla kartor på mobilen för att lokalisera oss (vilken jä..a tur att man har dessa tekniska hjälpmedel nu för tiden!!). Vi promenerade sedan i rask takt hemåt. Den sammanlagda sträckan blev 1,2 mil och tiden 1 timme och 55 minuter! Vilken tur att jag köpte ett vätskebälte idag, annars hade vi väl törstat ihjäl! Kan ju vara värt att tillägga att spåren i Vrinneviskogen har hur många uppförsbackar som helst! Nu känner jag mig lagom trött och mör i kroppen. Nästa gång ska vi springa rätt och hela sträckan;-)

En vänskap som tog slut

Nu ska jag skriva ett inlägg som jag har tänkt skriva länge, men som jag inte har kommit mig för att göra. Mest för att jag inte velat röra upp en massa som skulle kunna förvärra situationen. Nu verkar situationen vara över, så det kan ju inte spela så stor roll längre. Det handlar om relationer, som så ofta. Och det handlar om en vänskap som har brustit. Ibland är det bara lite tid och distans som behövs för att man ska kunna mötas och hitta tillbaka till varandra igen, men tyvärr tror jag att den tiden är förbi i det här fallet. Det känns lite vemodigt och sorgligt faktiskt. Det har hänt så mycket bra saker i mitt liv att jag inte har tänkt så mycket på det den senaste tiden. Även om det nu är väldigt länge sedan vi hade kontakt, så kan jag fortfarande tycka att det känns overkligt att vi inte umgås längre. Det var ju liksom vi. Det är sorgligt att någon som jag trodde var och skulle förbli min närmsta vän, inte finns kvar i mitt liv längre. Hur blev det så egentligen? Vi har delat så mycket. Jag har nog faktiskt aldrig stått någon så nära förut. Jag har nog inte heller berättat så mycket för någon som för henne. För min del var det en vänskap som jag trodde alltid skulle finnas där. Visst glider man ifrån varandra ibland och är på lite olika platser i livet, men jag trodde aldrig att kontakten skulle brytas helt. Nu är det trots allt så, och det är inte så mycket jag kan göra åt saken. Det har hänt en gång tidigare och då tyckte jag att vänskapen betydde så mycket, att en skitsak inte skulle få stå i vägen. Jag svalde min stolthet och tog kontakt igen. Men nu hände det för andra gången, och då var det bara att inse att jag har förlorat en vän. Eller rättare sagt: hon vill inte vara min vän. Till slut måste man ju bara inse att intresset inte är ömsesidigt, hur svårt det än är att acceptera. Har man ett uns av självrespekt så inser man det och backar, låter relationen ta slut. Det kan inte alltid bara vara den ena som anstränger sig, har förståelse, blundar för misstagen och förlåter. Jag har verkligen inte svårt att förlåta, eller för att erkänna mina egna misstag för den delen heller. Men för att kunna göra det måste man ju få veta vad man ska förlåta eller vilka misstag man ska erkänna och be om förlåtelse för. Det kanske inte ens handlar om sådant som man själv är medveten om! det kanske är något man helt enkelt inte sett själv.

Jag tror helt enkelt att vänskapen hade tagit slut innan jag själv var medveten om det. Någonstans på vägen var det något som förändrades och jag tror att hon väntade på en situation som skulle kunna bli en anledning till att avsluta vänskapen. Det är klart att det har gjort ont! Det har gjort riktigt ont och jag har känt mig ordentligt sviken. Jag saknar min vän, våra samtal, våra gemensamma intressen och jag saknar henne framför allt som person. Jag saknar den relationen vi hade då. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Vi har skrattat och vi har gråtit med varandra. Vi sa att vi var som familj för varandra. Vi har upplevt så mycket tillsammans. Och jag kan inte förstå varför det blev som det blev. Men nu är det som det är.

Det tråkiga är att alla mina vänner från den tiden har slutat höra av sig. Jag förstår att allt blev lite konstigt att förhålla sig till, men jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort mot dem? Jag har inte heller hört av mig, mest för att jag var så ledsen, men också för att jag möttes av ointresse i början och sedan för att jag kände mig falsk om jag skulle vända mig till dem och försöka upprätta en relation som vi inte hade. Jag var sårad, ledsen och besviken. Då är det svårt att vara sig själv. Dessutom KAN jag inte låtsas som ingenting. Jag är inte sån som ihärdigt försöker passa in eller bli accepterad när jag känner att viljan från andra inte finns där. Istället lät jag det vara. Och det var kanske bäst så. Kanske var inte vänskapen så som jag upplevde den eller trodde att den var. Den byggde kanske mest på gamla minnen och en rädsla för att bli utan vänner. Hur som helst så är jag inte bitter eller arg, men jag kan erkänna att det ibland är lite ledsamt att det blev som det blev.

Nya skor till gymmet!

Nu när jag äntligen har fått lite pengar ville jag unna mig något. Det blev ett par skor till gymmet:-) Jag är mycket nöjd. De är lätta och supersköna! Idag ska de invigas! Jag ska köra ett träningspass innan det bär av till Katrineholm för kräftskiva. Mmm, vad gott det ska bli med kräftor:-) men framför allt ska det bli kul att träffa Emma och Emi. 

Jag blir så glad när något jag har stickat kommer till användning! Igår fick jag den här bilden skickad till mig. Vad kul att tröjan passade:-)

Städ-dag, sååå tråkigt!

Ja, då var man i Norrköping igen då! De senaste dagarna har jag mest tränat, filat på mitt pass och tagit det lugnt. Det är lustigt hur man bara kan få dagarna att gå utan att riktigt veta vad man har gjort! En sak som jag verkligen behöver göra är att städa, vilket jag tänker ta tag i idag. Jag har dragit på det i flera dagar nu, så det är verkligen dags. Tråkigt, men nödvändigt.  

I morgon får jag äntligen pengar!! Så just nu ligger jag och funderar på hur jag ska fira det. Det får nog bli en liten shoppingrunda, med inköp av det nödvändigaste. Allt har liksom tagit slut den senaste tiden: foundation, dagkräm, hårolja m.m. m.m. 

I helgen ska jag på kräftskiva hos Emma! Det ska bli kul, och GOTT! Och nästa vecka ska jag, Johanna och Sanna på en minisemester. Vi har bokat ett vandrarhem och ska bland annat ut och vandra tillsammans. Det ser jag verkligen fram emot! 

Då ska jag väl stiga upp ur sängen då... Och städa! 

Härliga sommar!

Jag måste säga, jag har det riktigt bra just nu. Trots att jag är helt pank, att jag jobbar den här helgen och att jag inte ska göra någon större resa i sommar, så är jag väldigt nöjd. Jag har haft tid att "bara vara" och jag har haft tid att umgås med familj och vänner, vilket jag inte har haft de senaste fyra somrarna eftersom jag jobbat hela tiden. Jag har gjort små "roadtrips" och utflykter, oftast helt spontana sådana, som inte har kostat många kronor. Igår kväll var jag till exempel hos min kusin som nyligen köpt sommarstuga. Vi grillade, drack vin och pratade hela kvällen. Jag ska nog skaffa mig en liten sommarstuga någon gång framöver. De hade det så mysigt där! Det skulle ju passa mig perfekt att ha en i närheten av min hemstad där jag kan påta i trädgården och ha vänner och bekanta på besök under mina framtida sommarlov. Tänk! Nästa sommar kommer jag att vara helt ledig! Jag kommer att ha betald semester! Det ska bli skönt! 

I morgon jobbar jag min absolut sista arbetsdag i Eskilstuna. Sen ska jag åter igen packa väskan och bege mig hem till Norrköping igen. Det ska bli skönt att vara på hemmaplan ett tag och få ladda om batterierna inför jobbstarten. Jag känner mig lite nervös faktiskt. JAG ska liksom starta upp en etta! Jag har lite svårt att förstå det, men hoppas att jag kommer in i allt snabbt och att det går bra. 

Stickad tröja

Det var länge sedan jag stickade en tröja till mig själv! Eller, det var länge sedan jag stickade över huvud taget. Nu är den i alla fall klar och jag är väldigt nöjd, men ännu mer sticksugen!

Solar och har det gött

Nu är jag tillbaka i Norrköping! Äntligen får jag göra ingenting om jag vill. Idag njuter jag av solen på min gård. Sååå skönt att sola, läsa och bara vara. Ikväll ska jag på middag med några kompisar från Friskis och lyssna på Movits som spelar i Knäppingsborg. Det ska bli väldans trevligt! Det får väl bli det enda nöjet som kostar pengar på ett tag. Har fortfarande inte fått något från A-kassan eftersom jag inte kunnat skicka in alla intyg än. Otroligt frustrerande eftersom det inte beror på mig! 

Snygga brillor va? De var de enda jag hittade när jag skulle gå ut, haha! De matchar iaf min bikini:-) 

Ja e inte bitter

Det går riktigt bra att jobba. Även om jag faktiskt längtar hem till mitt Norrköping en del. I morgon kommer mamma och pappa hem, så då får jag njuta av god mat och trevligt sällskap de sista två dagarna. Inte för att jag har haft brist på sällskap direkt, men det är skönt när det finns fler i huset (och att få bli lite ompysslad). Igår var jag och träffade min kusin och hans halvåriga dotter. I onsdags var en kompis förbi och så hade jag ju brorsdöttrarna på besök söndag till tisdag. Ikväll ska jag hälsa på farmor. Så jag har inte varit sysslolös direkt! Nackdelen är att jag bara har kommit ut på EN joggingtur sen jag kom hit, ingen mer träning har det blivit. Det får bli mer av det från och med måndag helt enkelt!  

På tal om annat så är jag så otroligt glad över att jag beslutade mig för att lämna den här arbetsplatsen för några år sedan! Jag vet inte hur många av mina "kollegor" som har uttryckt sig som "att det var bättre förr". De är så missnöjda och gnäller över allt. Men de tycks ha glömt att de inte tyckte att något var bra då heller! Jag är så trött på folk som lever kvar i det förgångna, som har någon romantisk bild av tiden som var då, som inte vågar gå vidare eller som inte ens försöker att se det positiva med förändringar. Det kommer väl alltid att finnas bakåtsträvare antar jag, men det tar ju så mycket energi! Ibland behöver man göra förändringar i sitt liv för att få perspektiv på vad som är viktigt. Är man så fylld av negativa känslor, avundsjuka och ett behov av att uppehålla någon sorts prestige i allt, till varje pris - då är det nog dags för förändring. Men en del människor vill helt enkelt inte förändras! De ser sig bara omkring och letar fel hos andra i omgivningen. Samma människor spekulerar, pratar skit och är missunnsamma mot andra. De lever kvar i det gamla och vågar inte släppa taget, är kanske rädda för att vara utbytbara och inte behövda längre. Jag vet inte, jag är i alla fall glad att jag har gått vidare. Jag är också glad att jag ibland kan se tillbaka och vara tacksam för det som har varit, men att jag också ser positivt på framtiden och inte är ett dugg bitter!