En vänskap som tog slut

Nu ska jag skriva ett inlägg som jag har tänkt skriva länge, men som jag inte har kommit mig för att göra. Mest för att jag inte velat röra upp en massa som skulle kunna förvärra situationen. Nu verkar situationen vara över, så det kan ju inte spela så stor roll längre. Det handlar om relationer, som så ofta. Och det handlar om en vänskap som har brustit. Ibland är det bara lite tid och distans som behövs för att man ska kunna mötas och hitta tillbaka till varandra igen, men tyvärr tror jag att den tiden är förbi i det här fallet. Det känns lite vemodigt och sorgligt faktiskt. Det har hänt så mycket bra saker i mitt liv att jag inte har tänkt så mycket på det den senaste tiden. Även om det nu är väldigt länge sedan vi hade kontakt, så kan jag fortfarande tycka att det känns overkligt att vi inte umgås längre. Det var ju liksom vi. Det är sorgligt att någon som jag trodde var och skulle förbli min närmsta vän, inte finns kvar i mitt liv längre. Hur blev det så egentligen? Vi har delat så mycket. Jag har nog faktiskt aldrig stått någon så nära förut. Jag har nog inte heller berättat så mycket för någon som för henne. För min del var det en vänskap som jag trodde alltid skulle finnas där. Visst glider man ifrån varandra ibland och är på lite olika platser i livet, men jag trodde aldrig att kontakten skulle brytas helt. Nu är det trots allt så, och det är inte så mycket jag kan göra åt saken. Det har hänt en gång tidigare och då tyckte jag att vänskapen betydde så mycket, att en skitsak inte skulle få stå i vägen. Jag svalde min stolthet och tog kontakt igen. Men nu hände det för andra gången, och då var det bara att inse att jag har förlorat en vän. Eller rättare sagt: hon vill inte vara min vän. Till slut måste man ju bara inse att intresset inte är ömsesidigt, hur svårt det än är att acceptera. Har man ett uns av självrespekt så inser man det och backar, låter relationen ta slut. Det kan inte alltid bara vara den ena som anstränger sig, har förståelse, blundar för misstagen och förlåter. Jag har verkligen inte svårt att förlåta, eller för att erkänna mina egna misstag för den delen heller. Men för att kunna göra det måste man ju få veta vad man ska förlåta eller vilka misstag man ska erkänna och be om förlåtelse för. Det kanske inte ens handlar om sådant som man själv är medveten om! det kanske är något man helt enkelt inte sett själv.

Jag tror helt enkelt att vänskapen hade tagit slut innan jag själv var medveten om det. Någonstans på vägen var det något som förändrades och jag tror att hon väntade på en situation som skulle kunna bli en anledning till att avsluta vänskapen. Det är klart att det har gjort ont! Det har gjort riktigt ont och jag har känt mig ordentligt sviken. Jag saknar min vän, våra samtal, våra gemensamma intressen och jag saknar henne framför allt som person. Jag saknar den relationen vi hade då. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Vi har skrattat och vi har gråtit med varandra. Vi sa att vi var som familj för varandra. Vi har upplevt så mycket tillsammans. Och jag kan inte förstå varför det blev som det blev. Men nu är det som det är.

Det tråkiga är att alla mina vänner från den tiden har slutat höra av sig. Jag förstår att allt blev lite konstigt att förhålla sig till, men jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort mot dem? Jag har inte heller hört av mig, mest för att jag var så ledsen, men också för att jag möttes av ointresse i början och sedan för att jag kände mig falsk om jag skulle vända mig till dem och försöka upprätta en relation som vi inte hade. Jag var sårad, ledsen och besviken. Då är det svårt att vara sig själv. Dessutom KAN jag inte låtsas som ingenting. Jag är inte sån som ihärdigt försöker passa in eller bli accepterad när jag känner att viljan från andra inte finns där. Istället lät jag det vara. Och det var kanske bäst så. Kanske var inte vänskapen så som jag upplevde den eller trodde att den var. Den byggde kanske mest på gamla minnen och en rädsla för att bli utan vänner. Hur som helst så är jag inte bitter eller arg, men jag kan erkänna att det ibland är lite ledsamt att det blev som det blev.