Att acceptera det svåra

Att inte få vara någons mamma, fru, flickvän eller sambo, det är stundom riktigt jobbigt. Just nu jobbar jag med att försöka acceptera att jag nog aldrig kommer att bli någons mamma. Det är inte lätt, men det är bara att inse. Jag har kommit fram till att jag inte vill bli det på egen hand och jag börjar helt enkelt också att bli för gammal. Jag försöker på något sätt att förbereda mig på att jag inte kommer att ha en "vanlig" familj och att jag inte kommer att få några egna barn. Vissa dagar känns det okej, och vissa känns det helt fördjävligt. Mest av allt försöker jag att inte tänka på det så mycket, även om det är svårt. Jag skulle verkligen önska att det var självvalt, att jag inte hade någon längtan efter barn eller att jag hellre ville satsa på karriären. Men så är det inte. Nu får jag istället försöka acceptera att det är som det är. Men vissa dagar vill jag inte acceptera, kämpa, hitta de små ljuspunkterna i livet, leva på hoppet eller se det från den positiva sidan. Nej, vissa dagar har jag bara lust att skrika ut min frustration över att livet är så orättvist och att just jag ska behöva bära den här saknaden, ensam dessutom. 

Nu får det slut-tänkt! För jag måste sova typ, NU! (Sov bara 5,5 timmar i natt och jobbade i 9...).