Och vad rör sig i mitt lilla huvud då? Jo: "jag är 37 år, och jag är den enda i världen (i alla fall bland de jag känner) som inte har träffat någon och det beror inte på att jag inte vill ha barn, för det vill jag ha". "37 år. Det blir allt svårare att bli gravid. Jag är kanske redan för gammal. Jag är kanske den som inte får barn, den som aldrig kommer att bli mamma, någonsin". "Kommer jag att träffa någon? Jag känner på mig att jag inte kommer att göra det, inte förrän det är för sent". "Borde jag skaffa barn på egen hand? Men jag vill ju inte uppleva det på egen hand och dessutom vara beroende av andra". Sedan brukar tankarna gå över till vad det är för fel på mig, varför händer det inte mig?! Det som händer för alla andra. De träffar någon och de får barn. De får kanske kämpa lite för det där sista, men det ordnar sig.
De här tankarna är jag så ensam i. För vad finns det att prata om? Vilka goda råd kan någon ge en sån som mig? Det måste vara otroligt frustrerande och svårt som vän. Jag förstår det. Vad ska man säga? Hur kan man hjälpa? Det finns ju inget, bara att stå ut med mig. Och som tur är har jag några såna vänner som finns kvar, trots att jag inte har orkat med mig själv och andra ett tag. För jag har mått så dåligt i min saknad att jag inte har orkat hålla modet uppe bland folk det senaste året. Min glöd har slocknat lite. Hoppet har sjunkit till lägsta nivå.
Jag kan det här nu, det här med att bygga upp självkänslan och ta reda på vad jag vill. Vad som är viktigt i mitt liv. Jag kan vara själv, jag tänker framåt och jag har mina fritidsintressen m.m. Jag har ett jobb jag trivs med och jag klarar mig hyfsat ekonomiskt. Jag vill bara känna lite lycka. Är det så jävla för mycket begärt?? Och ja, jag vet att man automatiskt inte blir lycklig av att vara i ett förhållande eller att få barn. MEN, om jag frågar dig som är gift och/eller har barn: vilken din lyckligaste stund var, Visst skulle du då svara något av dessa två ögonblick i livet? Då förstår du nog också den saknad jag känner. Jag vill också få uppleva den där lyckan någon gång! Och få känna lite ro i själen. För inom mig är det ett ständigt uppror av känslor. Allt från frustration, ilska, ledsamhet och fighting spirit. Det kramar om mig inifrån och vrider runt, runt. Mina muskler spänner sig till och med när jag sover. Jag känner mig otrygg och annorlunda. Samtidigt trygg i mig själv och nära till mina känslor.
Jag vill också få delta som förälder i samtal om barn, för jag tycker faktiskt redan nu att det är intressant. Jag älskar ju barn och tycker om att få följa deras utveckling i livet. Men ibland har det blivit lite för mycket av den varan. Säkert för att det får mig att känna mig som någon som står vid sidan av, en som inte är med i "klubben". Något som också kan vara jobbigt att tänka på är att jag inte är den viktigaste personen för någon. Och att alla de människor som är viktiga för mig har någon eller några som alltid är viktigare, som kommer före. Mina brorsdöttrar är otroligt viktiga för mig i mitt liv, och jag i deras, vilket känns otroligt värdefullt och speciellt. Men jag vill ju ha någon här hos mig också.
Phu! Det här blev ett väldigt utelämnande och långt inlägg. Jag hoppas att mina spänningar i kroppen släpper lite nu när jag fått skriva av mig! När jag var på Öland förra veckan, då hade jag faktiskt ro i själen. Det har jag nog bara där och när jag får vara med brorsdöttrarna. Så lite mer ro kommer jag att få eftersom det blir mer av båda i sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar