Kämpa på!

Härom dagen undrade en vän till mig hur jag orkar vara så positiv, trots att jag är singel. Hon själv har bara varit det i några månader och har tyckt att det har varit jätte tufft. Nu har ju jag haft några år att "öva" på. Men jag blev i alla fall väldigt glad när hon sa så, för själv upplever jag mig inte som speciellt positiv. Jag känner ofta att jag gnäller för mycket över att jag är ensam och ofta får jag känslan av att jag är "jobbig" som alltid drar upp min ensamhet som ett problem. Men visst! det är ett enda kämpande mest hela tiden. Det är många timmar som går åt till att i sin ensamhet fundera på framtiden och hur det ska bli med allt. Och visst saknar jag närheten, känslan av att vara speciell för någon och jag längtar efter tryggheten i att vara tillsammans med någon! Samtidigt känner jag mig tryggare och stabilare i mig själv än jag någonsin har gjort. Ärligt talat så tycker jag faktiskt att jag kämpar på bra, jag försöker verkligen se det positiva i mitt liv och under de senaste åren har jag fokuserat mycket på att göra mitt liv så bra som möjligt - utan kärleken. Det är nog inte så många som ser eller förstår hur mycket kraft och energi det tar. Så det kändes så skönt när min vän sa sådär. Det bekräftar ju att någon har sett att jag faktiskt försöker. Dessutom känns det väldigt bra att någon verkligen förstår. Jag förstår henne också, jag har varit och är där ofta nu också. Men det går att må bra som singel och man kan bygga upp sin självkänsla och inre trygghet utan någon partner till hjälp. Men själv tycker jag att jag har levt singelliv så det räcker nu!
Just nu är jag inne i en period när jag saknar närhet så otroligt mycket! Och jag skulle verkligen vilja känna mig attraktiv och intressant för någon. Det var länge sedan! Sjukt länge sedan... Jag kommer väl att ramla ihop som Anja Persson berättade att hon nästan gjorde när hon kysste sin Fillippa för första gången:-)