Jag har aldrig varit något träningsfreak. När jag var ung idrottade jag, men gav upp det i samma veva som killar och kompisar blev mer intressant. Sedan har jag försökt komma igång i perioder. Tappra försök, men det varade sällan under lång och regelbunden tid. Grejen var nog att jag ville träna av fel anledning. Det handlade alltid om vikten eller att det är något man "borde" göra. Så, för två och ett halvt år sedan bestämde jag mig. Jag ville må bättre helt enkelt, både fysiskt och psykiskt. Jag började springa regelbundet, eftersom det var vad jag tyckte mest om när jag idrottade och för att det är så lätt att bara ge sig ut. Men så satte ryggproblemen igång. Jag kunde helt enkelt inte springa längre. Det tog något år innan jag kom igång med annan träning ordentligt. Det var inte så svårt då, eftersom jag hade så ont i ryggen att jag inte ens kunde gå på stan utan att sätta mig var tionde minut. Jag var helt enkelt så trött på att ha ont att jag insåg att jag var tvungen att göra något. Jag lovade mig själv att inte ge upp. För innan trodde jag i min enfald att jag skulle känna skillnad i vikt och med värk bara efter ett par veckor! Men så är det ju inte. Man måste ha tålamod.
Sedan dess har jag styrketränat och kört spinning regelbundet. Från att ha som mål att träna minst två gånger i veckan har det gått till att jag tränar minst fyra gånger i veckan! Det händer att jag ibland inte alls har lust att ge mig iväg för att köra mitt pass, men det är sällan. Antingen tvingar jag mig iväg ändå, eller så tar jag en vilodag och flyttar passet. För nu vet jag att jag ändå inte kommer att sluta träna. Det är det som är skillnaden nu mot förr. Då räckte det med en förkylning eller ett missat pass för att jag skulle lägga av och tappa motivationen. Nu accepterar jag och får ingen ångest om jag har en sämre träningsvecka än vanligt.
För mig måste träningen vara rolig och ge mig något mer än "bara" träning. Särskilt nu under min tid som student när man lätt blir lite instängd från den sociala verkligheten. Därför har mitt engagemang i Friskis och Svettis betytt massor. Jag är inte säker på att jag hade fortsatt utan det. Det finns alltid någon att prata med, någon som peppar eller som jag får peppa och jag har fler anledningar att gå dit än bara för att träna. Dessutom har ju min gymutbildning gjort att jag vet hur och vad jag ska träna! Jag som älskar att strukturera upp mitt liv, ägnar mycket tid åt att planera in och göra pass.
Med tanke på allt det här, är det en sådan lycka nu när det har visat sig att jag kan springa igen!! utan att få ont i ryggen. Det är den bästa belöningen jag fått av träningen! Det tog låång tid, men det har det varit värt. och jag är stolt över mig själv! Att jag dessutom har lite mer muskler och mindre daller här och där, är bara en bonus:-) Jag mår bra fysiskt, det är det viktigaste! och jag känner hela tiden att jag utvecklas, både när det gäller styrka och kondition. Så nu ser jag fram emot att springa i sommar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar