Det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Har tänkt på mycket, men inte lyckats formulera det. Tankarna som har farit runt den senaste tiden är hur kan jag/du/vi nå fram till den där omtalade självkänslan. Det vill säga att känna att man duger som den man är, att man är viktig och älskad precis som man är. Det är inte lätt att intala sig det när allt annat omkring en visar på det motsatta. I samhället räknas prestation och utseende som det viktigaste. Du är det du presterar eller du bedöms efter ditt utseende, punkt. Jag är snart 36 år och känner detta så starkt, hur faan ska man då som ung orka att leva upp till alla dessa förväntningar, som dessutom är falska och ofta en medial bild av en verklighet som inte finns!? Själv vet jag knappt om jag orkar längre att intala mig att mina gärningar, min människosyn eller mitt förhållningssätt till andra människor räcker. Att det är insidan som räknas och att det är utstrålning och självförtroende som är attraktivt. Jag försöker verkligen att kommunicera, delge och intala andra (och mig själv) att det faktiskt inte är prestationen som räknas. Att det faktiskt inte spelar någon roll om du tränar som en tok, går på den tuffaste dieten, skriver VG på tentan, är den "perfekta mamman" har ett stort, fint och stylat hus eller vad det nu kan vara som vi kvinnor (oftast) känner att vi måste leva upp till. Nej, det viktigaste är att du tar hand om dig själv och att du mår bra med det du väljer att göra, oavsett vad alla andra säger eller tycker! Det viktigaste är att göra det DU mår bra av. Träna för att må bra. Äta för att må bra. Vara i relationer som får dig att må bra. Prestera för att nå ett mål som DU vill nå, inte för att du är rädd för att vara sämre än någon annan eller för att någon ska tycka något om din prestation. Utgå från dig själv! Jämför dig inte med andra!
Det är verkligen inte lätt, jag vet... När man lever ensam har man otroligt mycket tid till att fundera över dessa saker. Jag känner mig ganska klar över var jag står när det gäller detta. Jag har de senaste åren försökt att göra det bästa av mitt liv, utifrån de förutsättningar jag har. Sen kan man ju tydligen inte få allt. Och det är verkligen inte lätt att själv hela tiden intala sig att man duger som man är, när allt runt omkring en visar på annat. Hur ska jag som ensamstående orka peppa mig själv hela tiden? Det gör jag inte. Jag blir i perioder otroligt frustrerad och ledsen över att jag inte verkar duga, att jag tydligen inte är tillräckligt eftertraktad bland det motsatta könet och att jag aldrig får känna mig fin och attraktiv för någon annan. Ibland rinner det över och jag står där framför spegeln och ser valkarna, den bleka hyn och ja allt det jag stör mig på hos mig själv och tänker att "ja, det är inte konstigt att ingen vill ha mig, så som jag ser ut!". Så där står jag och tänker precis så som jag försöker predika till andra att man inte ska tänka! Det är klart att vi alla söker bekräftelse och behöver känna oss fina och omtyckta. Och jag beundrar mig själv och andra som lever som singlar och på egen hand kämpar på med dessa tankar och prestationskrav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar