Ett sent inlägg för att jag inte kan sova

Jag såg just slutet av Alex Schulmans enmans-show. Skit att jag missade hela! Den verkade så himla bra och han pratade så ärligt, öppet och visade sådan sårbarhet (I alla fall under den lilla stund jag tittade). Han avslutade med att säga att oavsett om det är i verkliga livet, på Twitter eller Instagram så är vi alla barn som skriker "älska mig". Det var avslutet på en berättelse om hur han genom terapi lyckades möta sig själv som barn, ett barn som såg sig själv som värdelöst. Det var också så han sedan fortsatte att se på sig själv genom livet, tills nu då. Och visst ser man lite annorlunda på andra vuxna om man tänker på dem som barn. Barn som vill bli sedda, älskade och bekräftade. Alla har vi nog ett barn inom oss som i brist på något av det tidigare, gör att vi handskas med saker på ett inte alltid så vuxet och rationellt sätt. Jag kan själv uppleva att vissa händelser ibland kan påminna mig om situationer och känslor sedan förr. Det är ju inte omöjligt att man då handlar därefter. Man borde kanske gå i terapi;-) Hur som helst så såg jag en helt annan sida av Alex än den jag sett tidigare. Det är så härligt att lyssna på människor med insikt och som vågar erkänna att de jobbat med sig själva!